Vovven, som förgyller mitt liv, är ju inte min på riktigt. Jag bara lånar honom, tar hand om honom. Det har verkligen varit en jättebra deal och funkat fint för alla inblandade.
Men saker förändras. Ägaren blev av med sitt jobb. Och självklart vill hon ha vovven hos sig då. Anledningen till att vi tog hand om honom var ju för att hon behövde tid till sitt nya jobb och lite mer egentid.
Så nu vet jag inte när han kommer till oss igen, när hon behöver avlastning igen. Känns lite snopet. Men jag är glad över att har fått det bekräftat att det funkar alldeles utmärkt med hund och att det tillför livet glädje och energi. Hund ska man ha, helt klart!
Nu återstår att se om jag orkar kliva upp tidigt på mornarna och ta mig den uppiggande morgonpromenaden, utan hund… Hmmm, jag tvivlar.
Sockersuget blev för stort.
Men Tim äter inte godis, och jag har lovat sympatisera med honom.
Så i brist på riktigt godis gick jag igenom skafferi och kyl och såg att det fanns tillräckligt med ingredienser för lite kakor 
Så nu har jag bakat småkakor och en mjukkaka. Snart ska jag, Tim och hans övernattande kompis fika. Ska bara kila ut med vovven fört, och passa på att handla mjölk på 7Eleven. För till nybakat är mjölk godast!
Fast jag kan erkänna att jag redan känner mig ganska mätt och nöjd, för mitt sötsug gjorde att jag provsmakade såväl smet som kanter av de nybakade kakorna… Men en kvällsfika med pojkarna blir mysigt!
Vilken enorm tur att jag har vovven!
Utan honom skulle jag inte ta mig ut på en morgonpromenad. Men nu tar det mindre än 10 minuter från att jag ligger i sövande sängvärme där jag vill ligga kvar hela dagen (hela livet…), tills jag är ute skogen och andas frisk luft, känner skogsdoft och vaknar av kalla vindar mot ansiktet.
Mycket skönt! Och jag är tacksam för denna stund, denna känsla. Varje god känsla måste njutas av och tas tillvara.
Ensamheten kan vara ett skönt ställa att besöka.
Men inte att bli kvar där.
Det har funnits tider och perioder där ilska var min drivkraft. Jag förstod inte att det var ilskan som drev mig och fick mig att orka och prestera massor, men när jag tittar i backspegeln verkar det rimligt att det var så. Ilska är en strak drivkraft. Men inte så angenäm. Den känns inte gott, den gör inte gott.
Men frågan är om det inte är ännu värre att totalt sakna drivkraft och motivation? Att inte ha ambition eller mål. Inte känna någon vilja eller ork. Att vara tom, trött och loj. En känsla av meningslöshet, håglöshet och likgiltighet. Det är rätt förödande och tärande. Jag har gått med den känslan så länge nu att jag känner mig totalt vissen och död. Eller; jag längtar tills jag verkligen är det. Död…
Jag tog en paus från mitt vardagsliv.
Lyx till mig själv som present för födelsedagspengar; En avkopplande resa med Birka Paradise.
Vackra Stockholm sett från hyttfönstret i skymningen.
Spa, bad, bastu, massage hela kvällen. Medan de flesta andra besökte restauranger och dansgolv gick jag och köpte en smörgås och gick ”hem” till hytten för att läsa och sova. Vaggades tröstande till sömns av havets kulingvindar.
Förmiddagen spenderades i ”solen”, bastu och bubbelpool. Under tiden den artificiella solen lyst på mig, sprack molntäcket upp så efter varmt bastubad så gick jag ut på däck lät havets vindar och höstsolen kittla mina sinnen. Mycket njutbart och levande!
Därefter en god lunch med smått och gott. Och jag hamnade i ett ”singelbord” tillsammans med en dam och två herrar som också reste ensam. De hade dock hunnit bekanta sig med varandra kvällen innan på dansgolvet, så stämningen var glad och god. Lunchsällskapet spelade i en äldre liga än jag; damen hade en benprotes, en av herrarna borde haft en tandprotes och den andra herrn hade käpp :) Trevligt hade vi alla fall, och jag blev sittandes länge och lyssnade och pratade.
Efter lunch återstod inte mycket av min resa. Jag ville inte kliva iland, jag ville ta en rutt till.
Jag vill vara på resa.
Jag ville inte vända hem.
Jag vill inte vara i och leva mitt vardagsliv.
Självklart finns det sånt jag lärt mig vara tacksam över. Men det är inte så här jag vill att mitt liv ska vara. Att vara på resa är en flykt från verkligheten. Istället för att kliva i land och känna att jag var fylld av ny energi, känner jag bara att varje gång jag flyr så blir det jobbigare att återvända. Mitt liv i vardagen är inte det liv jag vill leva.
Min nästa resa kanske borde vara en inre resa, så jag hittar hem och finner ro…
Hur jag nu ska få ork till en sån djupdykning.
Söndag eftermiddag. So what..? Om ett par timmar kliver jag på Birka Paradise för ett dygn med bad, spa, ”sol”, bra bok och skön sömn på havets vågor.
En av mina födelsedagspresenter Och vilken tur att jag tagit semester även måndag, för jag behöver verkligen lite sånt här just nu.
Och sen har jag kvar fler spaupplevelser, eftersom jag fått ytterligare sådana presenter. Helt underbart! Jag ska lyxa med det under mörka vintern, som små energikickar. Tack och lov för att mina vänner förstår vad det är jag vill ha/behöver, så jag slapp få nån kristallvas eller ljusstake i present 
bel far niente
När Tim fyllde år fick han biljetter till en föreställning med Blue Man Group. Vi gick och såg dem igår! Och vilken helt underbar show!!!
Tre blå män, som inte uttalar ett ord under hela föreställningen, men som har ett extremt uttrycksfullt kroppsspråk och mimik. Och nog låter de, via olika instrument och trummor. Ljus- och ljudshow! Vi sitter och skrattar åt deras sjuka humor och helt knäppa saker de gör, vi faschineras av alla deras oväntade uppvisningar. Vi har ett par riktigt roliga timmar i salongen.
Tim får också vara med i showen!!!
En av de blå männen tar honom med sig och Tim får kasta godis i hans mun (allt medan det filmas och projiceras på stor monitor på scenen!). Men vad GÖR den blå mannen sen…? Jo, han tar Tims hand och spottar ut godisarna i handen… OK???? Ja, sån humor var det. Och vi älskar det!!!
Efter föreställningen får Tim en ”autograf”; han blir taggad med blå streck på kinderna. Det var lite svårt att övertala Tim att tvätta bort det när vi kom hem och det var läggdags…
Vaknar av att Tim sjunger ”ja må hon leva…” och kommer med present och födelsedagskort som han lagt ner tanke, tid och kärlek på att göra 
Presenten är en trippel-CD med relaxmusik. Underbart! Precis sån musik jag älskar. Vi ligger kvar i sängen och myser och lyssnar på musiken, och han ger mig massage. Vilken underbar, omtänksam och kärleksfull son jag har!
Det kommer blombud med en alldeles underbar höstbukett som vi ställer på bordet när vi äter vår goda – icke näringsriktiga – frukost.
Det känns riktigt bra att fylla 40 år! Och dagen har bara börjat…
Det blir bara bättre och bättre!
Nu har jag börjat lära känna Zeb, vet hur han funkar, har koll på hur och när han lyder. Jag har också vandrat så mycket i skog och mark så jag vet var rådjuren springer, var vi möter hästar, var många andra hundägare går sin promenader och så vidare.
Så nu känner jag mig trygg med att släppa Zeb lös på ett område där vi ännu aldrig mött någon människa eller något djur (men det finns aktiva bävrar i området, eftersom vi ser hur de gnager ner träd efter träd). Han verkar må så gott när han har möjlighet att få springa och röra sig fritt och så snabbt hans starka kropp vill.
Här är Zeb på morgonens promenad, utan koppel!
Det är så skönt och välbehövligt att få skratta lite. En länk som är värsta SKRATTkistan att ösa ur http://www.tjuvlyssnat.se/ Besök den sidan!
Ett exempel från Tjuvlyssnat som jag skrattar åt idag:
Ett gäng kompisar ~15 sitter och pratar om det kommande valet.
Kille : Nu kan man rösta på Ica Maxi också!
Tjej: Jaha… alltså vaddå?
Kille: Ja, men man kan rösta på Ica Maxi.
Tjej: Jaha. Men vad står de för då?
Kanske man skulle kryssa Ica-Stig…???
Igår fick jag en länk skickad till mig från en kollega som såg att jag behvöde muntras upp lite. Och det är ju stört omöjligt att inte bli munter och fnissig av det här:
http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=pxf4jAud9bw
Eller: ”ont, det gör ont…”
Att försöka ge sig på att springa en mil utan att ha haft den sträckan i min löpträning på över 2 år, är modigt och starkt gjort. Men också väldigt dumt.
Det är 30 timmar sedan jag sprang och jag känner hur träningsvärken tilltar varje gång jag tvingas anstränga benen. Det är en himla tur att jag gillar smärta av den här formen. Det är ont-skönt… Och det triggar igång min lust för löpträning igen! Så inget ONT som inte har nåt gott med sig
Dessutom; jag är så glad över att mitt trassliga knä och min trilskande rygg faktiskt klarade utmaningen galant! Ja, faktiskt så klarade JAG utmaningen galant! *klapp på axeln*
Det bor en hondjävul inom mig.
När hon blivit sårad och sargad vill hon ut och dansa krigsdans.
Idag smet hon ut - innan jag hann låsa hennes bojor - och tog en liten svängom.
Jag tror hon mådde bra av det.
GRATTIS! Tjejklassikern 2010 avklarad!
Lidingö Tjejlopp avklarat idag. Men utan lust och nöje.
Jag ville – och såg till – att helt enkelt ”få det överstökat”.
Slutsatser efter dagen:
1. Det är bra om man har löptränat innan ett sånt här lopp.
2. Min kondition är usel, likaså sluttiden (brist på löpträning???)
3. Man ska ha musik i hörlurarna när man springer.
4. Snacket om ”Abborrbacken” är överdrivet. (lätt för mig att säga, som gick hela backen)
5. Folk skiter i uppmaningen att hålla till höger när de springer långsamt. (Jag var alltså inte långsammast i spåret)
6. Att inte ha sällskap när man springer ett sånt här lopp, är ungefär lika roligt som att gå ut på krogen ensam…
Olust, men inte i form av obehag. Utan i form av avsaknad av lust.
Jag saknar lust och motivation.
Jag är omotiverad inför dagens avslutande etapp av Tjejklassikern; Lidingö Tjejlopp.
I och för sig inte konstigt; Jag har inte tränat inför loppet. Jag har inget annat mål än att ta mig runt för att Tjejklassikern ska bli genomförd. Jag har inget sällskap.
Uppladdning: hög musik med tempo och en tallrik fil & BranFlakes. Snart blir det en kopp kaffe och en god smörgås.
Jag har sen starttid, tror att det är i näst sista startgruppen. Men eftersom jag glömt att hämta ut min nummerlapp och allt sånt, så måste jag ändå vara där minst ett par timmar i förväg. Hade väl varit OK (rent av trevligt) om det varit soligt och varmt, och man hade haft sällskap. Då kunde man vara där och insupa atmosfären och löparglädjen.
Nu får jag supa i ensamhet.
Hoppas att jag kan uppnå viss berusningseffekt ändå, tillräcklig för att trigga igång lustcentrat lite.
Återkommer med en rapport om hur det det gick. Gissar att jag har små krämpor och lite ont. Men knappast någon baksmälla efter insupandet, i alla fall
”Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyys…”
Ja tack! En mysig fredag skulle sitta skönt.
Men vad är mys? För mig..?
Ja, inte är det chips, ialla fall! Chips känns mer kopplat till tragiskt tröstätande…
Men jag orkar inte heller fundera på vad ”mys” skulle kunna vara för mig.
Jag är för trött för såna tankar.
Gullan Bornemarks hejiga 70-talssång gör sig påmind:
”På fredag ska man städa, det gör varenda tant
och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant.
Hon fejade i sovrum och trappa och tambur.
När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur.
Då tog hon av sig förklät, men allra allra sist
så tog hon på sin sura min så arg och dum och trist.”
Så känns min fredag. Inte mys. Inte mys alls…
EN DAGLIG DOS AV TACKSAMHET
Ordinerar jag mig själv.
Doseringen sköts av mig själv.
Och det kan inte överdoseras
IDAG ÄR JAG TACKSAM FÖR: mina fina vänner som bryr sig om mig.
Och jag ska påminna och peppa mig själv att våga räcka ut min hand till dem lite oftare.
Handen räcks mer ofta ut för att ge och hjälpa dem, än för att be om hjälp. Jag verkar ha ett inneboende motstånd att be om stöd och hjälp. De gånger jag vågar gå emot motståndet och faktiskt ber om hjälp, landar jag ju ofta mjukt och känner mig rik tack vare deras vänskap.
Och det ligger ju även en rikedom och glädje i att kunna finnas till hands för en vän som ber om stöd. Så det finns ju bara vinnare, när man vågar räcka ut en hand i vänskapens tecken!
Villa, Volvo, Vovve…
OK, nu är i alla fall ett av dessa tre V säkrat. Vovven!
Har väntat, och längtat. Låtit det ta tid. Och nu – äntligen - funkar det att ha en hund.
Han är tjusig och stolt. Stor och kraftfull. Han själv verkar dock tro att han är rätt liten och vill ligga i soffan, sitta i knäet. Han hoppar och nafsar. Och är man en stor jycke på 40 kg så är det inte alltid helt smidigt. Men han är charmig. Och han ger mig så mycket glädje och energi. Men han tar också – nästan all min tid. Många, långa underbara promenadtimmar. Dubbla antalet timmar på tvätt och städning – men det är ändå lortigare än nånsin hemma hos oss. En viss otacksmahet smyger in i tanken ibland. Men… nej! Känslan av TACKSAMHET segrar! Tacksam för hans sällskap. Tacksam för att mitt liv möjliggör att ha hund.
Återstår att styra upp Villa och Volvo också. Men jag låter det ta sin tid. Det, som allt annat…
Hej igen,
Jag lade ner bloggskrivandet i somras, men nu är jag tillbaka. – Hoppas jag.
Det uppstod så många problem när jag skulle publicera inlägg, så jag gav upp.
Nu håller jag tummarna för att det ska gå mycket bättre.
Singing and dancing in the rain…
