Det finns en promenadsträcka jag går med hunden ibland. Längs en liten sjö. Där bor det bävrar. Jag har aldrig sett dem, men ser spåren efter dem.
Nu var det ca 1 vecka sedan jag gick där och under den veckan har de varit väldigt flitiga. Mer än 10 träd fällda sedan sist. Och flera träd så karaktäristiskt bäver-gnagda, men ännu upprätta.
På ett ställe ha de gnagt flera träd som fallit åt olika håll, så det påminner om ett gigantiskt plockepinn-spel.
Det verkar som om några av mina kollegor verkligen känner sig som hemma på kontoret.
Här är två olika skrivbord, som känns rätt ”privata”.
Hur ser det ut på din arbetsplats???
Idag har det varit en trasig dag.
Först klirrade det, och bitar av en fönsterruta trillade ner på fönsterbrädan.
När jag var ute med hunden på dagen var hans älsklingsboll tom på luft.
Ett träd hade blåst av och låg tvärs över gång/cykelvägen.
Och det finns inget varmvatten kranen…
I morgon är en annan dag!
Jag vill varna känsliga läsare för text och bilder i detta inlägg!
På riktigat! Sluta läsa…!
Jag hann precis värma min mat, ta ett par tuggor, och skriva förra blogginlägget om ”tacksamhet”.
Precis då kommer älskade vovven in i köket 
Han brukar göra det. Tigga lite… (fast han aldrig får nåt från bordet!)
Men nu kom han inte för att tigga. Han kom för att ”kräkas lite”… *uuurk*. En 40-kilos hund kräks inte lite. Två rejäla högar blev det. ‘Och min middag blev avbruten… Tur att man är mamma och van vid det mesta 
Bara att torka och feja.
Jag hade ändå tanken att troka golven, för det var 5 dagar sedan sist, och det är 1-2 dagar för länge med vovven i huset.
Och nu är ju i alla fall elemntet ordentligt rengjorda inför kommande helgs storstädening
Köket och hallen blev fintorkat. Men så här ser det ut i vasken när städningen är avklarad…. blääääää….
Så nu förstår du säkert varför jag vill ha en dags varsel om du ska koma besök. Så jag hinner samla ihop och slänga bort den döda delen av hunden 
ha ha
Eller; varför inte fråga om någon från SVT-dokumentären ”Ung och bortskämd” vill komma och ta hand om min lägenhet Eller deras föräldrar! För de verkar juvara helt korkade och göra vad som helst… Jag tycker faktiskt att föräldrarna är värre än barnen. Usch!!! Stackars barn…
Jag försökar att varje dag hitta nåt som jag känner mig tacksam över.
Det blir ofta ganska likartade saker min tankar går till; min underbara son, vänner, familj osv… Jag tycker inte att det måste vara nya saker varje dag, som man känner tacksamhet över. Huvudsaken att man verkligen är tacksam och glad livet.
Idag är jag verkligen så tacksam över just det jobb jag har. Det har varit full rulle hela dagen. En del saker som inte funkar som det ska, men mest saker jag trivs att göra (även om jag är lite arbetselak )
OCH… jag har möjlighet att ta en lunch på 2 timmar.
Mitt på dagen. I strålande solsken och uppiggande kyla.
En långpromenad med hunden. Han trivs. Och jag trivs. Jag tankar sol och energi. Njutbart!
Att kunna pausa ett par timmar mitt på dagen. För att ta igen det med ett par timmars timmar arbete under mörka eftermiddagstimmar. Det känns lyxigt!
… hur ofta säger vi inte det..??? ”Jag ska bara…”
Ofta anväånder vi det när någon utanför oss själva påkallar vår uppmärksamhet. Och jag bara ska avsluta det jag håller på med just nu, innan jag kan rikta min uppmärksamhet till den som bad om vår uppmärksamhet…
Har du barn, sä upplever du säkert detta dagligen…
Ikväll kom jag på mig själv med att använda ”ska-bara” mot mig själv…
Jag skulle fixa ihop en middag av saker som fanns i kylen. En gratinerad pasta-kassler hade jag tänkt.
Men… Attans….
Förra kvällen gratinerade ju jag och syrran mozzarella-tortellini i ugnen. Och det liksom svämmade över…
Så innan jag kan ha något i ugen måste jag köra med lite ugnsrengöring. Och oavsett vilket alternaiv just DU använder, så vet du att det tar tiiiiiid….
Så medan rengöringen verkar, så passar jag på att micro-värma gårdegens rester. Inte vad jag tänkt eller hoppats för lördagen. Men det innebär ju att min ugn är ren och fräsch för värsta söndags-middagen
Insåg att det var hög tid att införskaffa en väggkalender för 2011.
Allt som står noterat i väggkalender är ”på riktigt”.
Och det som inte står där…ja… det finns liksom inte…..
Nu har jag fört in vissa superviktiga datum fram till juni för 2011. Och det finns ännu en massa dagar som gapar tomma. Så hör av dig, om du vill hitta på nåt
Idag känns det bra. Det känns som om det blir en bra dag. Det är en bra dag!
Morgonpromenaden med vovven kändes skön i klar och uppfriskande höstluft. Dessutom gryr det medan vi är ute, och gryningen är vacker. Önskade att jag hade tid att vara ute en timme till.
Nu är jag på jobbet. Dricker kaffe. Det är fredag.
Hemma finns inte bara hunden, utan även storasyster på besök. Vi ska ut och äta gott ikväll Undrar var vi ska gå..???
Min kollega som jag delar rum med, jobbar hemifrån i dag. Så jag loggar in på Spotify och vrider upp volymen på högtalarna. Bra musik - rätt musik - lättar upp ytterligare.
En riktigt härlig dag önskar dig och mig själv!
Jag bara älskar choklad!!!
En marabou choklad-bit är vad jag ofta njuter mest av. Jag gillar inte choklad med allt för mycket kakaohalt. Jag vill ha sött och fett. Görna nougat
Just ikväll njuter jag enormt av några enstaka, kungligt goda praliner!
Nu tror jag minnsann att det går att lämna kommentar på mina inlägg!!!
Testa!
Kram
Sista oktober i Mora.
På en lång och skön skogspromenad.
Mormor, morfar, mamma, Tim, Zeb.
Vi gick verkligen över stock och sten
En alldeles underbar dag.
Tiden. Upplevelse av tiden, är högst relativt.
Jagkommer ihåg när Tim fyllde 4 år och blev så ledsen över att han inte fick en My Little Pony i present, att jag gick och köpte en under dagen och han fick den som present på kvällen.
Nu är han 9 år.
För honom har halva hans liv gått sedan han grät över ponyn. Men för mig var det ”nyss”.
Och för mig känns det därför lite konstigt och hastigt att han nu går klädd i kamouflagekläder, han kaststjärna som örhänge och idag gick till frisören och snaggade sig…
Gissar att jag har massor av olika stadier att genomgå tillsammans med honom..? Jag är enormt glad över att han är så soft, fin, cool och verkligen delar med sig av sig själv och sina tankar hela tiden. Han är en glänsande guld-gosse!
”The future is not what it use to be”
Jag hade ett möte. Med en vän. En vän från länge sedan. En sån där vän som alltid kommer att kännas nära. Oavsett tid och geografiskt avstånd.
Sånt känns gott!
Men också lite sorgset!
Det blir så uppenbart att den framtid man trodde var oändlig, inte längre alls är många dagar att räkna. De möjligheter man hade vid 18-årsåldern är sedan länge mycket reducerad. Knappt längre någon ”framtid”, bara nutid, snart dåtid.
Jag kan stundvis känna saknad och sorg över den jag en gång var; Pigg, stark, på! Men samtidigt vet jag att priset för det var så stort, så jag är inte beredd att betala det längre…
Nu återstår bara att, på riktigt, acceptera det/den jag är idag och vad jag är beredd att ge för det jag får.
aj, aj, aj… nageln är blå. utan känsel.
Återstår att se hur det slutar…
Men även om nageln lossnar, så gör det inget. Det är värt det.
Vi lekte. Vi hade roligt. Full fart. Jag levde! Men, jösses! vilket bett han fick om mitt finger när vi hade dragkamp om fotbollen!!!
Vovven är hos mig igen!
Han sover i sängen, han tar plats, han tar tid, massor av tid. Och han lortar ner och hårar. Har stör min sömn. Men han fyller verkligen mitt liv med liv!
…är det så jag ser ut? Som en häxa? Oj då…
Frågan kommer upp i och med att Tim ska gå på creepy-party, och väljer att vara förklädd till häxa. Idén kommer han på när han ser en halloween-hatt och ett gift-rött fusk-äpple.
Men utöver det tycker han att det är så bra för honom att vara häxa eftersom jag har så mycket kläder och smycken som är perfekt för en häxa…
OK…???
Så med halsband och örringar, kajal och en av min ”fina” tunikor, så är han nästan färdigklädd som häxa. Till det behövs bara en cape och häx-hatten.
ja ja….
Kan inte låta bli att uppleva känslan av att leva i en bunker.
Det pågår renovering av taken på våra hus, det är byggställningar runt alla hus. Och jag gillar verkligen inte att någon byggarbetare klättrar förbi mitt fönster och tittar in i mitt hem, i mitt privata liv.
Så jag har dragit för periennerna – därav bunkerkänsla.
Och jag undrar varför byggarbetare har de arbetstider de har. De börjar innan kl 7. Det har ju knappt blivit ljust då. Varför kan de inte skjuta lite på arbetstiden för att skona oss boende, och utnjyttja de ljusa timmarna bättre?
Inte nog med det! (nu är gnällkärringen igång…) De klättrar upp på vinden genom en taklucka som befinner sig utanför min dörr. Från takluckan finns en stege. Den blockerar min dörr rätt rejält. Jag har nu en dörröppning på 42 cm. Nu är jag ju borta större delen av dagen och borde inte störas så mycket. Men de struntar i/glömmer att fälla upp stegen och stänga takluckan när de är klara för dagen.
Men vi får nog fina tak på husen för kommande vinter…
Ordet ”elegant”. Vilka använder det? När används det? Inte så ofta, inte i min generation. Men så var det också en äldre herre, som uttalde det ordet till mig idag.
Elegant.
Vad härligt! Härligt att få en spontan komplimang. Härligt att en gammal farbror går bland hyllorna på Hemköp och stannar upp och ser mig och säger ”elegant”. Mitt i vimlet i Stockholm City, där vi normalt sett stressar förbi varandra utan att se eller uppfatta våra medmänniskor.
Det är härligt med möten, där vi verkligen möter människor. Vi växlade några meningar och leenden. Och jag tror att vi båda gick vidare och kände oss glada över det korta mötet.
Det behövs så lite. Egentligen. Och det ger så mycket.
Ordet elegant, farbrorn med käpp, gjorde min dag!
Det funkar inte att lämna kommentarer i min bloggg 
Jag har testat och försökt, gjort olika saker som supporten föreslagit. De tyckte till och med att jag skulle försöka ändra tema för att det kanske skulle lösa sig då. Det är därför det ser lite annorlunda ut nu, jämfört med sist du var här inne.
Men… problemet med kommentarer verkar kvarstå. Om du vill; testa gärna!
Hur som helst så var det rätt skönt med nytt tema för bloggen. En blogg som jag egentligen kanske borde flytta nån annan stans där det inte bara är jag som skriver, utan även du
…är tanken att denna lilla docka ska hjälpa mig att bli.
En liten bekymmersdocka, inte högre än 3 cm, som bär min problem, som stundvis känns gigantiska. Hon tillhör ”The Worrypeople”. Jag lägger henne under kudden och under natten tar The worrypeople mina bekymmer från mig. Underbart!
Tack dockan!
Och tack, mina kära J (som jag saknar så mycket nu när du är på andra sidan jorden) för att du hittade den, tänkte på mig och köpte den som gåva till mig!
Alldeles strax lägger jag dockan under kudden, och mitt huvud ovanpå kudden och sover gott.
