Tidigare i vår hade jag lite svårt att motivera Tim att fortsätta med sin karateträning. Han tyckte det tog mycket av hans tid, och att det inte var lika roligt länge. Det är svårt att förklara för en liten kille att det det går upp och ner med motivation och framgång, men att man vinner mycket på att klara av att gå igenom svackorna istället för att ge upp vid första motgång.
Efter en del gråt och lite ovänskap så ”tvingade” jag honom att fortsätta resten av terminen (”du hoppar inte av mitt i en termin när jag har betalat för hela terminen”, var den enda motiveringensom jag kunde lägga fram för att visa att han inte fick avgöra detta beslut).
Och det som jag som förälder inte kan lära ut med hjälp av min egen erfarenhet – att man tar sig igenom motgångar och och kommer ut stärkt efteråt – har han nu själv fått lära av egen erfarenhet.
Idag har jag en en kille som gråtit tårar av glädje och stolthet över sig själv! Han erhöll bemärkelsen, och en pokal, för årets bästa träningskille i klubben! Grattis Tim! Du ska verkligen känna dig stolt, och jag känner mig så glad för din skull!
Nu känns det roligare med träningen igen, och han har fått känna på att det lönar sig att kämpa sig genom svackor. Idag är en dag med mycket glädje, tacksamhet och framgång!
Jag skulle inte vilja kalla mig själv för en speciellt dramtisk eller drömmande person. Jag är faktiskt rätt ”nöjd”. Jag trivs med där jag är idag.
Men när jag väl tillåter mig att drömma helt fritt, så ser jag mig någon helt annan stans. Jag har kännt mig helt och hållet förlorad till naturen vid några tillfällen. På olika platser här i Europa. Det gemensamma är att bergen och havet möts.
I frankrike, i Nice.
I Härnösand, vid foten av Höga kusten.
I Norges fjordar.
Vackert! Dramatiskt! Närhet till naturen och årstiderna!
Så när jag väl drömmer, så är det till dramatiken i naturen,
Där bergen och havet möts…
När jag låste upp dörren idag, och sparkade undan högen av reklam och räkningar (så här i slutet av månaden), så såg jag ett fiiint kuvert mitt i posthögen! Och blev förväntansfull!
En inbjudan till fest!
Jag blir så glad över det fina brevet som är ordentligt genomtänkt och vackert smyckat. Och som bjuder in till en fest som verkar vara väl planerad och fixad. Härligt!!! Mer sånt, till folket!
Fastnar dock vid det där med klädkod… ”Sommarelegant”
Vad innebär det???
Låter som det är rätt fritt, men ändå lite styrt. Eller..??? Kanske får jag en ursäktande anledning att gå och köpa nån av de två fina, härliga klänningar jag gått och suktat över ett tag?
Jag vill ha, men har svårt att tillåta mig, eftersom ekonomin är på minus.
Men i morgon kommer lönen in på kontot. Ska jag vara tuff/fräck/blind nog att bara gå och handla en av dem på lunchen i morgon??? För då har jag ju inte sett pengarn på kontot än, och då kommer jag ju inte att sakna dem…
Struts-beteende. Jo, jag vet…
Här är en av dem. Visst är den fiiin!
http://www.jadejaggerforindiska.com/#/collectionPage
”jade long dress”
http://indiska.com/
…har jag gjort idag.
Alltså tyckt om mat.
Tyckt till om mat.
Är med på provsmakningar då och då i ett provkök. Det kan röra sig om godis, dryck, snackas, mat, tillbehör…
Det är riktigt roligt. Men ibland smakar det faktiskt rätt så illa. Idag var det en sån smakning. Kalla såser till kött. Jag gillar ju aldrig dessa kalla såser, tycker att såser ska vara varma och restauranglagade. Nu skulle jag ändå äta kött med bearnaisesås, och med cafe de paris sås.
Kalla… Feta… Äckliga.
Så idag tyckte jag till om maten, men jag tyckte inte om den….
På väg hem i går kväll, stod jag med min cykel vid rödljusen och väntade på att folket skulle passera över gatan. Och en halv meter framför mig på övergångstället stegade ett gäng killar/gubbar som fick mig lite ur fattning.
MINA IDOLER, som jag dessutom haft i lurarna flera timmar under dagens arbetspass för att få lite mer flyt på jobbet.
Jag bara stirrade. Och kände mig urfåning. Hade jag varit 20 år yngre hade jag säkert fått frispel. Men då hade det ju varit helt OK. Men en 40-årig tant… nääää… det passar sig inte.
Så även om jag stod helt cool och lugn, utan synbara reaktioner, så kände jag mig inombords glad och fnittrig som en idoldyrkande tonåring. Rätt skön känsla, inte så vanligt förekommande numera… Passade bra en sommarvarm fredagkväll.
http://www.takidamusic.com
Lagom till att jag ser fram emot en helg hemma i ensamhet (den första på några veckor) då jag tänkt ta mig ut på cykeln några mil och nån timmes powerwalk i vackra försommarnaturen, så kryper sig en obehaglig förkylningskänsla in i kroppen!!!
Halsen var jobbig i natt. Näsan och bihålorna har börjat bråka under eftermiddagen. Nu sätter jag mitt hopp till Echinaforce.
Tar små huttar, titt som tätt. Läser dock på flaskan att alkoholhalten är 66%. Tur att flaskan är liten. Och att det smakar URK….
…och en till och en till…
Tro det eller ej, men så här såg fikabordet ut hemma hos min älskade farmor. 13 sorter, samt god kaffeost… Hon är underbar, lilla Hilma. Klar, pigg och stark. Och hon tycker om att baka.
Och att bjuda 
Och vem kan motstå hennes underbara bakverk..???
Jag är så glad för hennes skull att hon kan och orkar baka och handarbeta precis som hon vill, trots att hon har fyllt 90 år. Få förunnat!
Om det ser ut så här i badrummet när jag går in och gör kvällstoaletten i mitt och Tims badrum, ska jag bli ”orolig” då????
Vad innebär dessa rosa-skimrande Barbie-tandborstar? Att han redan börjat dejta???
uj uj uj…
I det HÄR fallet, kan jag dock bara le brett, känna av genus-krockar och vara glad för att jag få en föraning om vad som komma skall.
Tandborstarna tillhör flick-kusinerna som övernattar med sin mamma
Riktigt, riktigt gulligt!!!
Två dagars kurs, som inte gett mig något nytt i ämnet.
Men även sådana erfarenheter ger insikter.
Jag får distans till saker, får koll på min egen kompetensnivå…
Störst behållning av kursen är ändå två gratisluncher i city och en enooorm skål med godis 
Sitter i datasal i två dagar. På kurs. Är väl ”rätt kul”. Inte för att jag lärt mig nåt nytt, ännu… Men det är roligt att göra andra saker, roligt att känna lite inspiration och känna lust att göra saker.
Kanske jag skulle stanna upp en stund i tillvaron och fundera på vad jag vill göra när jag blir stor, vad jag vill jobba med. Kanske dags att styra om kurs i livet, hitta nya vägar att vandra vidare på. Kanske…???
Tanken är väckt, i alla fall.
Men det är långt mellan tanke och handling.
Jag blir så glad när min syster är här i Stockholm. Hon får iväg mig på saker jag annars inte tar mig för, men som jag uppskattar jättemycket.
KONSTiga saker, KULturer…
Överaskande bra var utsätllningar på Magasin 3! ! ! Kan varmt rekomendera Tom Friedmans utställning! http://www.magasin3.com/se/exhibitions/tom-friedman/
Vilken härlig fredag!
Min syster kom till mig i Stockholm på besök!
Och vi gjorde Stockholm en fredagkväll! Tjohooo! ! ! ! Klackarna i taket! ! !
Eller..?? näääää…….. vi var hemma före kl 22, efter att ha ätit oss mätta och lagom druckna
Snabbt hoppade vi i myskläder och kröp upp i soffan.
Sisterhood!
Eter ett par dagar hemma, är jag tillbaka på jobbet igen.
Ganska pigg Dels har jag ju sovit lite extra i två dagar och dels har jag slutat äta penicillin.
Vilken skön och lätt känsla att få känna sig relativt pigg och normal!
”Mamma, varför är du tjock?”
Utan värdering, bara saklig fråga.
Och vad svarar man på det..?
Svaret är ju så enkelt. Konstigt att det ska sitta så långt inne ändå, att erkänna det. Det är lätt ljuga för sig själv och hitta på ursäkter när man för samma diskussion med sig själv.
Men nu var det bara att leverera ett sakligt och sanningsenligt svar.
Så enkelt. Och samtidigt så svårt.
Precis som det är att gå från tjock till smal.
Sovmorgon.
Brunch.
Läsa lite veckotidning.
Spela sällskapsspel.
Bjuda hem en kompis på eftermiddagsfika.
Låter som vilken lördag/söndag som helst.
Men… det är TISDAG.
Och jag känner mig förärad med en stressfri dag.
Tim har varit dålig inatt, inte sovit. Därför har han varit hemma från skolan i dag, och sovit och tagit igen sig. En sådan här vab-dag är verkligen en bonus-dag. Jag är tacksam!
Imorgon är en annan dag… Åter till vardagen, fylld med jobb, skola, träning och struktur.
Under några veckor upplevde jag en tilltagande hälsoförsämring, som jag till slut bestämde mig för att inte ignorera. Jag uppsökte läkare, som kunde konstatera;
”Uppenbart är det ju nånting, men jag kan inte hitta vad det är.”
Jaha… Gick därifrån rätt uppgiven, med en känsla av att läkaren tyckte jag hade sprungit dit i onödan. Dubbla obehagskänslor; dels att känna mig lite förringad av läkaren, och dels för att inte veta vad som är problemet .
Jag följde i alla fall läkarens rekommendation: Ipern/Alvedon för smärtlindring och ”för säkerhets skull” så fick jag två olika kurer penicillin med förhoppning om att ”det kanske hjälper”. Nu har det gått en vecka. Och visst känner jag av en förändring – men ingen förbättring. Jag känner mig bara trött av medicinkuren… Nu då? Vad göra? Gå dit igen? Han kunde ju inget se och inget göra…
Hade jag varit ”mitt gamla jag”, så hade jag bara ryckt på axlarna och tänkt att om läkaren inte hittade nåt, så är det ingenting. Men nåt ska jag väl lära mig av tidigare erfarenheter. För ett par år sedan var symptomen påtagliga, men orsaken svår att hitta. Inga prover kunde visa på något fel eller sjukt. Så då var jag ju frisk. Eller..? Jag valde i alla fall att köra på som om jag vore lika frisk och stark som alltid, även om kroppen skrek att nåt var fel. Och hur slutade det? Jo; krasch-boom in i den berömda väggen och efterföljande totala sängläge med många av de basala funktionerna avsevärt försvagade/rubbade.
Nu försöker jag balansera och jag för jag ett litet resonemang med mig själv; Inte förstora upp faran, men inte heller förringa signalerna. Men hur ska jag veta och kunna avgöra vilket förhållningssätt som är det rätta nu???
Jag tar en Alvedon till och funderar på saken några dagar till. Det blir förmodligen bättre. Eller sämre. Och utifrån det vet jag nog hur jag ska agera.
I lördags höll jag en alldeles ny liten
människa i famnen, Ebba 10 dagar.
Det luktar litet barn här.
Det luktar som av lakan, täcken
och små svala kuddar.
Det luktar litet barn här.
Det luktar spända kinder
liten mage skrovliga små skinkor.
Det luktar litet barn här.
av Barbro Lindgren
Folk glömmer allt möjligt på tunnelbanan:
I lördags, när jag och Tim klev på vid T-centralen, klev en ”mansperson” av (jag skulle kunna kalla honom kille, man eller snubbe. Men helst av allt vill jag kalla honom IDIOT!). Han glömde/lämnade kvar sin hundvalp på tåget..!!!!
Trött, matt, svag, med svullet öga låg den svarta valpen kvar på sätet. Den reagerade inte ens på att husse gick iväg. Hunden hade inget koppel på sig, men brevid honom låg ett strypkoppel som var fäst till en ”käpp” som mest såg ut som en kvastskaft. Vad gör man i sådant läge? Räknas hundar som ”hittegods” som man lämnar in???
Vid vår station, tog jag hunden i famnen och bar honom upp till spärrvakten och förklarade läget. Hunden var så matt så den inte ens ville ligga på golvet, utan jag fick sitta med hunden i famnen. Även om det bara var en valp, så vägde den en hel del, den var av rasen PitBull. Så småningom kom en trevlig väktare, och därefter ytterligare två väktare.
De tog om hand om huden, och jag och Tim gick hem. Under kvällen ringde en polis för att ta upp en polisanmälan. Tydligen – tack och lov – är det lättare idag att ta ifrån olämpliga djurägare deras djur, ifall det kan styrkas brott mot djurrättslagen.
Via ett sms från den trevliga väktaren fick vi senare veta att hunden hamnat på djursjukhus över natten. Och idag har den blivit flyttat till hundstallet.
Vi hoppas den lilla hunden får komma till en ny husse och matte!
Jag hoppas att vår lilla insats under lördagkvällen kan göra stor nytta.
Våren - en tid som är allt annat än statiskt.
Det händer, hela tiden…
Livet och naturen är i rörelse på ett påtagligt och synbart sätt.
Vintern har lämnat oss, sommaren är snart här.
Dag för dag ser jag trädens knoppar spricka, bladen veckla ut sig och kröner träden.
Det händer, hela tiden…
Påtagligt och synbart.
På min sida av horizonten händer det också.
Inte lika påtaglit, inte lika synbart.
Men det händer, hela tiden.
En ny blogg, till exempel.
Välkommen!
Tidigare i vår hade jag lite svårt att motivera Tim att fortsätta med sin karateträning. Han tyckte det tog mycket av hans tid, och att det inte var lika roligt länge. Det är svårt att förklara för en liten kille att det det går upp och ner med motivation och framgång, men att man vinner mycket på att klara av att gå igenom svackorna istället för att ge upp vid första motgång.
