DEPRIMERAD
Det har funnits tider och perioder där ilska var min drivkraft. Jag förstod inte att det var ilskan som drev mig och fick mig att orka och prestera massor, men när jag tittar i backspegeln verkar det rimligt att det var så. Ilska är en strak drivkraft. Men inte så angenäm. Den känns inte gott, den gör inte gott.
Men frågan är om det inte är ännu värre att totalt sakna drivkraft och motivation? Att inte ha ambition eller mål. Inte känna någon vilja eller ork. Att vara tom, trött och loj. En känsla av meningslöshet, håglöshet och likgiltighet. Det är rätt förödande och tärande. Jag har gått med den känslan så länge nu att jag känner mig totalt vissen och död. Eller; jag längtar tills jag verkligen är det. Död…
