Tiden. Upplevelse av tiden, är högst relativt.
Jagkommer ihåg när Tim fyllde 4 år och blev så ledsen över att han inte fick en My Little Pony i present, att jag gick och köpte en under dagen och han fick den som present på kvällen.
Nu är han 9 år.
För honom har halva hans liv gått sedan han grät över ponyn. Men för mig var det ”nyss”.
Och för mig känns det därför lite konstigt och hastigt att han nu går klädd i kamouflagekläder, han kaststjärna som örhänge och idag gick till frisören och snaggade sig…
Gissar att jag har massor av olika stadier att genomgå tillsammans med honom..? Jag är enormt glad över att han är så soft, fin, cool och verkligen delar med sig av sig själv och sina tankar hela tiden. Han är en glänsande guld-gosse!
”The future is not what it use to be”
Jag hade ett möte. Med en vän. En vän från länge sedan. En sån där vän som alltid kommer att kännas nära. Oavsett tid och geografiskt avstånd.
Sånt känns gott!
Men också lite sorgset!
Det blir så uppenbart att den framtid man trodde var oändlig, inte längre alls är många dagar att räkna. De möjligheter man hade vid 18-årsåldern är sedan länge mycket reducerad. Knappt längre någon ”framtid”, bara nutid, snart dåtid.
Jag kan stundvis känna saknad och sorg över den jag en gång var; Pigg, stark, på! Men samtidigt vet jag att priset för det var så stort, så jag är inte beredd att betala det längre…
Nu återstår bara att, på riktigt, acceptera det/den jag är idag och vad jag är beredd att ge för det jag får.
aj, aj, aj… nageln är blå. utan känsel.
Återstår att se hur det slutar…
Men även om nageln lossnar, så gör det inget. Det är värt det.
Vi lekte. Vi hade roligt. Full fart. Jag levde! Men, jösses! vilket bett han fick om mitt finger när vi hade dragkamp om fotbollen!!!
Vovven är hos mig igen! 
Han sover i sängen, han tar plats, han tar tid, massor av tid. Och han lortar ner och hårar. Har stör min sömn. Men han fyller verkligen mitt liv med liv!
…är det så jag ser ut? Som en häxa? Oj då…
Frågan kommer upp i och med att Tim ska gå på creepy-party, och väljer att vara förklädd till häxa. Idén kommer han på när han ser en halloween-hatt och ett gift-rött fusk-äpple.
Men utöver det tycker han att det är så bra för honom att vara häxa eftersom jag har så mycket kläder och smycken som är perfekt för en häxa…
OK…???
Så med halsband och örringar, kajal och en av min ”fina” tunikor, så är han nästan färdigklädd som häxa. Till det behövs bara en cape och häx-hatten.
ja ja….
Oj! Det måste vara rekord.
Jag har redan fixat julklapp till Tim.
Kan inte låta bli att uppleva känslan av att leva i en bunker.
Det pågår renovering av taken på våra hus, det är byggställningar runt alla hus. Och jag gillar verkligen inte att någon byggarbetare klättrar förbi mitt fönster och tittar in i mitt hem, i mitt privata liv.
Så jag har dragit för periennerna – därav bunkerkänsla.
Och jag undrar varför byggarbetare har de arbetstider de har. De börjar innan kl 7. Det har ju knappt blivit ljust då. Varför kan de inte skjuta lite på arbetstiden för att skona oss boende, och utnjyttja de ljusa timmarna bättre?
Inte nog med det! (nu är gnällkärringen igång…) De klättrar upp på vinden genom en taklucka som befinner sig utanför min dörr. Från takluckan finns en stege. Den blockerar min dörr rätt rejält. Jag har nu en dörröppning på 42 cm. Nu är jag ju borta större delen av dagen och borde inte störas så mycket. Men de struntar i/glömmer att fälla upp stegen och stänga takluckan när de är klara för dagen.
Men vi får nog fina tak på husen för kommande vinter…
Ordet ”elegant”. Vilka använder det? När används det? Inte så ofta, inte i min generation. Men så var det också en äldre herre, som uttalde det ordet till mig idag.
Elegant.
Vad härligt! Härligt att få en spontan komplimang. Härligt att en gammal farbror går bland hyllorna på Hemköp och stannar upp och ser mig och säger ”elegant”. Mitt i vimlet i Stockholm City, där vi normalt sett stressar förbi varandra utan att se eller uppfatta våra medmänniskor.
Det är härligt med möten, där vi verkligen möter människor. Vi växlade några meningar och leenden. Och jag tror att vi båda gick vidare och kände oss glada över det korta mötet.
Det behövs så lite. Egentligen. Och det ger så mycket.
Ordet elegant, farbrorn med käpp, gjorde min dag!
Det funkar inte att lämna kommentarer i min bloggg 
Jag har testat och försökt, gjort olika saker som supporten föreslagit. De tyckte till och med att jag skulle försöka ändra tema för att det kanske skulle lösa sig då. Det är därför det ser lite annorlunda ut nu, jämfört med sist du var här inne.
Men… problemet med kommentarer verkar kvarstå. Om du vill; testa gärna!
Hur som helst så var det rätt skönt med nytt tema för bloggen. En blogg som jag egentligen kanske borde flytta nån annan stans där det inte bara är jag som skriver, utan även du
…är tanken att denna lilla docka ska hjälpa mig att bli.
En liten bekymmersdocka, inte högre än 3 cm, som bär min problem, som stundvis känns gigantiska. Hon tillhör ”The Worrypeople”. Jag lägger henne under kudden och under natten tar The worrypeople mina bekymmer från mig. Underbart!
Tack dockan!
Och tack, mina kära J (som jag saknar så mycket nu när du är på andra sidan jorden) för att du hittade den, tänkte på mig och köpte den som gåva till mig!
Alldeles strax lägger jag dockan under kudden, och mitt huvud ovanpå kudden och sover gott.
Vovven, som förgyller mitt liv, är ju inte min på riktigt. Jag bara lånar honom, tar hand om honom. Det har verkligen varit en jättebra deal och funkat fint för alla inblandade.
Men saker förändras. Ägaren blev av med sitt jobb. Och självklart vill hon ha vovven hos sig då. Anledningen till att vi tog hand om honom var ju för att hon behövde tid till sitt nya jobb och lite mer egentid.
Så nu vet jag inte när han kommer till oss igen, när hon behöver avlastning igen. Känns lite snopet. Men jag är glad över att har fått det bekräftat att det funkar alldeles utmärkt med hund och att det tillför livet glädje och energi. Hund ska man ha, helt klart!
Nu återstår att se om jag orkar kliva upp tidigt på mornarna och ta mig den uppiggande morgonpromenaden, utan hund… Hmmm, jag tvivlar.
Sockersuget blev för stort.
Men Tim äter inte godis, och jag har lovat sympatisera med honom.
Så i brist på riktigt godis gick jag igenom skafferi och kyl och såg att det fanns tillräckligt med ingredienser för lite kakor
Så nu har jag bakat småkakor och en mjukkaka. Snart ska jag, Tim och hans övernattande kompis fika. Ska bara kila ut med vovven fört, och passa på att handla mjölk på 7Eleven. För till nybakat är mjölk godast!
Fast jag kan erkänna att jag redan känner mig ganska mätt och nöjd, för mitt sötsug gjorde att jag provsmakade såväl smet som kanter av de nybakade kakorna… Men en kvällsfika med pojkarna blir mysigt!
Vilken enorm tur att jag har vovven!
Utan honom skulle jag inte ta mig ut på en morgonpromenad. Men nu tar det mindre än 10 minuter från att jag ligger i sövande sängvärme där jag vill ligga kvar hela dagen (hela livet…), tills jag är ute skogen och andas frisk luft, känner skogsdoft och vaknar av kalla vindar mot ansiktet.
Mycket skönt! Och jag är tacksam för denna stund, denna känsla. Varje god känsla måste njutas av och tas tillvara.
Ensamheten kan vara ett skönt ställa att besöka.
Men inte att bli kvar där.
Det har funnits tider och perioder där ilska var min drivkraft. Jag förstod inte att det var ilskan som drev mig och fick mig att orka och prestera massor, men när jag tittar i backspegeln verkar det rimligt att det var så. Ilska är en strak drivkraft. Men inte så angenäm. Den känns inte gott, den gör inte gott.
Men frågan är om det inte är ännu värre att totalt sakna drivkraft och motivation? Att inte ha ambition eller mål. Inte känna någon vilja eller ork. Att vara tom, trött och loj. En känsla av meningslöshet, håglöshet och likgiltighet. Det är rätt förödande och tärande. Jag har gått med den känslan så länge nu att jag känner mig totalt vissen och död. Eller; jag längtar tills jag verkligen är det. Död…
Jag tog en paus från mitt vardagsliv.
Lyx till mig själv som present för födelsedagspengar; En avkopplande resa med Birka Paradise.
Vackra Stockholm sett från hyttfönstret i skymningen.
Spa, bad, bastu, massage hela kvällen. Medan de flesta andra besökte restauranger och dansgolv gick jag och köpte en smörgås och gick ”hem” till hytten för att läsa och sova. Vaggades tröstande till sömns av havets kulingvindar.
Förmiddagen spenderades i ”solen”, bastu och bubbelpool. Under tiden den artificiella solen lyst på mig, sprack molntäcket upp så efter varmt bastubad så gick jag ut på däck lät havets vindar och höstsolen kittla mina sinnen. Mycket njutbart och levande!
Därefter en god lunch med smått och gott. Och jag hamnade i ett ”singelbord” tillsammans med en dam och två herrar som också reste ensam. De hade dock hunnit bekanta sig med varandra kvällen innan på dansgolvet, så stämningen var glad och god. Lunchsällskapet spelade i en äldre liga än jag; damen hade en benprotes, en av herrarna borde haft en tandprotes och den andra herrn hade käpp :) Trevligt hade vi alla fall, och jag blev sittandes länge och lyssnade och pratade.
Efter lunch återstod inte mycket av min resa. Jag ville inte kliva iland, jag ville ta en rutt till.
Jag vill vara på resa.
Jag ville inte vända hem.
Jag vill inte vara i och leva mitt vardagsliv.
Självklart finns det sånt jag lärt mig vara tacksam över. Men det är inte så här jag vill att mitt liv ska vara. Att vara på resa är en flykt från verkligheten. Istället för att kliva i land och känna att jag var fylld av ny energi, känner jag bara att varje gång jag flyr så blir det jobbigare att återvända. Mitt liv i vardagen är inte det liv jag vill leva.
Min nästa resa kanske borde vara en inre resa, så jag hittar hem och finner ro…
Hur jag nu ska få ork till en sån djupdykning.
Söndag eftermiddag. So what..? Om ett par timmar kliver jag på Birka Paradise för ett dygn med bad, spa, ”sol”, bra bok och skön sömn på havets vågor.
En av mina födelsedagspresenter Och vilken tur att jag tagit semester även måndag, för jag behöver verkligen lite sånt här just nu.
Och sen har jag kvar fler spaupplevelser, eftersom jag fått ytterligare sådana presenter. Helt underbart! Jag ska lyxa med det under mörka vintern, som små energikickar. Tack och lov för att mina vänner förstår vad det är jag vill ha/behöver, så jag slapp få nån kristallvas eller ljusstake i present 
bel far niente
När Tim fyllde år fick han biljetter till en föreställning med Blue Man Group. Vi gick och såg dem igår! Och vilken helt underbar show!!!
Tre blå män, som inte uttalar ett ord under hela föreställningen, men som har ett extremt uttrycksfullt kroppsspråk och mimik. Och nog låter de, via olika instrument och trummor. Ljus- och ljudshow! Vi sitter och skrattar åt deras sjuka humor och helt knäppa saker de gör, vi faschineras av alla deras oväntade uppvisningar. Vi har ett par riktigt roliga timmar i salongen.
Tim får också vara med i showen!!!
En av de blå männen tar honom med sig och Tim får kasta godis i hans mun (allt medan det filmas och projiceras på stor monitor på scenen!). Men vad GÖR den blå mannen sen…? Jo, han tar Tims hand och spottar ut godisarna i handen… OK???? Ja, sån humor var det. Och vi älskar det!!!
Efter föreställningen får Tim en ”autograf”; han blir taggad med blå streck på kinderna. Det var lite svårt att övertala Tim att tvätta bort det när vi kom hem och det var läggdags…
Vaknar av att Tim sjunger ”ja må hon leva…” och kommer med present och födelsedagskort som han lagt ner tanke, tid och kärlek på att göra 
Presenten är en trippel-CD med relaxmusik. Underbart! Precis sån musik jag älskar. Vi ligger kvar i sängen och myser och lyssnar på musiken, och han ger mig massage. Vilken underbar, omtänksam och kärleksfull son jag har!
Det kommer blombud med en alldeles underbar höstbukett som vi ställer på bordet när vi äter vår goda – icke näringsriktiga – frukost.
Det känns riktigt bra att fylla 40 år! Och dagen har bara börjat…
Det blir bara bättre och bättre!
Nu har jag börjat lära känna Zeb, vet hur han funkar, har koll på hur och när han lyder. Jag har också vandrat så mycket i skog och mark så jag vet var rådjuren springer, var vi möter hästar, var många andra hundägare går sin promenader och så vidare.
Så nu känner jag mig trygg med att släppa Zeb lös på ett område där vi ännu aldrig mött någon människa eller något djur (men det finns aktiva bävrar i området, eftersom vi ser hur de gnager ner träd efter träd). Han verkar må så gott när han har möjlighet att få springa och röra sig fritt och så snabbt hans starka kropp vill.
Här är Zeb på morgonens promenad, utan koppel!
- Vackra färger på träden.
- Kall, klar luft.
- Morgondimma.
- Morgonpromenaden inleds innan gryning.
- Mörkret lägger sig utanför fönstret medan vi äter middag.
- Vinterjackan åkte på idag.
- Skolan har friluftsdag med orientering.
- Vänder blad i kalendern – Oktober…