Det är så skönt och välbehövligt att få skratta lite. En länk som är värsta SKRATTkistan att ösa ur http://www.tjuvlyssnat.se/ Besök den sidan!
Ett exempel från Tjuvlyssnat som jag skrattar åt idag:
Ett gäng kompisar ~15 sitter och pratar om det kommande valet.
Kille : Nu kan man rösta på Ica Maxi också!
Tjej: Jaha… alltså vaddå?
Kille: Ja, men man kan rösta på Ica Maxi.
Tjej: Jaha. Men vad står de för då?
Kanske man skulle kryssa Ica-Stig…???
Igår fick jag en länk skickad till mig från en kollega som såg att jag behvöde muntras upp lite. Och det är ju stört omöjligt att inte bli munter och fnissig av det här:
http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=pxf4jAud9bw
Eller: ”ont, det gör ont…”
Att försöka ge sig på att springa en mil utan att ha haft den sträckan i min löpträning på över 2 år, är modigt och starkt gjort. Men också väldigt dumt.
Det är 30 timmar sedan jag sprang och jag känner hur träningsvärken tilltar varje gång jag tvingas anstränga benen. Det är en himla tur att jag gillar smärta av den här formen. Det är ont-skönt… Och det triggar igång min lust för löpträning igen! Så inget ONT som inte har nåt gott med sig 
Dessutom; jag är så glad över att mitt trassliga knä och min trilskande rygg faktiskt klarade utmaningen galant! Ja, faktiskt så klarade JAG utmaningen galant! *klapp på axeln* 
Det bor en hondjävul inom mig.
När hon blivit sårad och sargad vill hon ut och dansa krigsdans.
Idag smet hon ut - innan jag hann låsa hennes bojor - och tog en liten svängom.
Jag tror hon mådde bra av det.
GRATTIS! Tjejklassikern 2010 avklarad!
Lidingö Tjejlopp avklarat idag. Men utan lust och nöje.
Jag ville – och såg till – att helt enkelt ”få det överstökat”.
Slutsatser efter dagen:
1. Det är bra om man har löptränat innan ett sånt här lopp.
2. Min kondition är usel, likaså sluttiden (brist på löpträning???)
3. Man ska ha musik i hörlurarna när man springer.
4. Snacket om ”Abborrbacken” är överdrivet. (lätt för mig att säga, som gick hela backen)
5. Folk skiter i uppmaningen att hålla till höger när de springer långsamt. (Jag var alltså inte långsammast i spåret)
6. Att inte ha sällskap när man springer ett sånt här lopp, är ungefär lika roligt som att gå ut på krogen ensam…
Olust, men inte i form av obehag. Utan i form av avsaknad av lust.
Jag saknar lust och motivation.
Jag är omotiverad inför dagens avslutande etapp av Tjejklassikern; Lidingö Tjejlopp.
I och för sig inte konstigt; Jag har inte tränat inför loppet. Jag har inget annat mål än att ta mig runt för att Tjejklassikern ska bli genomförd. Jag har inget sällskap.
Uppladdning: hög musik med tempo och en tallrik fil & BranFlakes. Snart blir det en kopp kaffe och en god smörgås.
Jag har sen starttid, tror att det är i näst sista startgruppen. Men eftersom jag glömt att hämta ut min nummerlapp och allt sånt, så måste jag ändå vara där minst ett par timmar i förväg. Hade väl varit OK (rent av trevligt) om det varit soligt och varmt, och man hade haft sällskap. Då kunde man vara där och insupa atmosfären och löparglädjen.
Nu får jag supa i ensamhet.
Hoppas att jag kan uppnå viss berusningseffekt ändå, tillräcklig för att trigga igång lustcentrat lite.
Återkommer med en rapport om hur det det gick. Gissar att jag har små krämpor och lite ont. Men knappast någon baksmälla efter insupandet, i alla fall
”Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyys…”
Ja tack! En mysig fredag skulle sitta skönt.
Men vad är mys? För mig..?
Ja, inte är det chips, ialla fall! Chips känns mer kopplat till tragiskt tröstätande…
Men jag orkar inte heller fundera på vad ”mys” skulle kunna vara för mig.
Jag är för trött för såna tankar.
Gullan Bornemarks hejiga 70-talssång gör sig påmind:
”På fredag ska man städa, det gör varenda tant
och pojkens snälla mamma, hon gjorde likadant.
Hon fejade i sovrum och trappa och tambur.
När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur.
Då tog hon av sig förklät, men allra allra sist
så tog hon på sin sura min så arg och dum och trist.”
Så känns min fredag. Inte mys. Inte mys alls…
EN DAGLIG DOS AV TACKSAMHET
Ordinerar jag mig själv.
Doseringen sköts av mig själv.
Och det kan inte överdoseras
IDAG ÄR JAG TACKSAM FÖR: mina fina vänner som bryr sig om mig.
Och jag ska påminna och peppa mig själv att våga räcka ut min hand till dem lite oftare.
Handen räcks mer ofta ut för att ge och hjälpa dem, än för att be om hjälp. Jag verkar ha ett inneboende motstånd att be om stöd och hjälp. De gånger jag vågar gå emot motståndet och faktiskt ber om hjälp, landar jag ju ofta mjukt och känner mig rik tack vare deras vänskap.
Och det ligger ju även en rikedom och glädje i att kunna finnas till hands för en vän som ber om stöd. Så det finns ju bara vinnare, när man vågar räcka ut en hand i vänskapens tecken!
Villa, Volvo, Vovve…
OK, nu är i alla fall ett av dessa tre V säkrat. Vovven!
Har väntat, och längtat. Låtit det ta tid. Och nu – äntligen - funkar det att ha en hund.
Han är tjusig och stolt. Stor och kraftfull. Han själv verkar dock tro att han är rätt liten och vill ligga i soffan, sitta i knäet. Han hoppar och nafsar. Och är man en stor jycke på 40 kg så är det inte alltid helt smidigt. Men han är charmig. Och han ger mig så mycket glädje och energi. Men han tar också – nästan all min tid. Många, långa underbara promenadtimmar. Dubbla antalet timmar på tvätt och städning – men det är ändå lortigare än nånsin hemma hos oss. En viss otacksmahet smyger in i tanken ibland. Men… nej! Känslan av TACKSAMHET segrar! Tacksam för hans sällskap. Tacksam för att mitt liv möjliggör att ha hund.
Återstår att styra upp Villa och Volvo också. Men jag låter det ta sin tid. Det, som allt annat…
Hej igen,
Jag lade ner bloggskrivandet i somras, men nu är jag tillbaka. – Hoppas jag.
Det uppstod så många problem när jag skulle publicera inlägg, så jag gav upp.
Nu håller jag tummarna för att det ska gå mycket bättre.
Singing and dancing in the rain…
