HUR MÅR DU? JAG MÅR BRA.
Under några veckor upplevde jag en tilltagande hälsoförsämring, som jag till slut bestämde mig för att inte ignorera. Jag uppsökte läkare, som kunde konstatera;
”Uppenbart är det ju nånting, men jag kan inte hitta vad det är.”
Jaha… Gick därifrån rätt uppgiven, med en känsla av att läkaren tyckte jag hade sprungit dit i onödan. Dubbla obehagskänslor; dels att känna mig lite förringad av läkaren, och dels för att inte veta vad som är problemet .
Jag följde i alla fall läkarens rekommendation: Ipern/Alvedon för smärtlindring och ”för säkerhets skull” så fick jag två olika kurer penicillin med förhoppning om att ”det kanske hjälper”. Nu har det gått en vecka. Och visst känner jag av en förändring – men ingen förbättring. Jag känner mig bara trött av medicinkuren… Nu då? Vad göra? Gå dit igen? Han kunde ju inget se och inget göra…
Hade jag varit ”mitt gamla jag”, så hade jag bara ryckt på axlarna och tänkt att om läkaren inte hittade nåt, så är det ingenting. Men nåt ska jag väl lära mig av tidigare erfarenheter. För ett par år sedan var symptomen påtagliga, men orsaken svår att hitta. Inga prover kunde visa på något fel eller sjukt. Så då var jag ju frisk. Eller..? Jag valde i alla fall att köra på som om jag vore lika frisk och stark som alltid, även om kroppen skrek att nåt var fel. Och hur slutade det? Jo; krasch-boom in i den berömda väggen och efterföljande totala sängläge med många av de basala funktionerna avsevärt försvagade/rubbade.
Nu försöker jag balansera och jag för jag ett litet resonemang med mig själv; Inte förstora upp faran, men inte heller förringa signalerna. Men hur ska jag veta och kunna avgöra vilket förhållningssätt som är det rätta nu???
Jag tar en Alvedon till och funderar på saken några dagar till. Det blir förmodligen bättre. Eller sämre. Och utifrån det vet jag nog hur jag ska agera. 